Kom och tänka på det här om dagen när jag såg en film på nätet.

Jag hade praktik på ett större stall och vi skulle löshoppa en unghäst och jag hade väl inte gjort det så mycket förut.Hur som helst var vi ett par stycken och jag åkte på att vara drivande hjälp ungefär vid hindren.

Och jag mitt nöt gjorde bort mig ganska så på en gång faktiskt  

Hästens släpptes och gick igenom hela utan några som helst problem och allt flöt på bra.Och den skulle släppas igen.Denna gång var den lite tveksam.

vilket gjorde att jag smackade.

Problemet var bara att jag stod framför hästen.Den hade inte kommit förbi mig ännu.

Och som ALLA vet så ska man absolut inte driva en häst som är under skolning framifrån utan BAKIFRÅN .Man ska inte under någon form av arbete driva en häst stående framför den om det behövs framåtbjudning i själva övningen.

Men jag var då så pass grön att det tänkte väl inte jag på utan smackade som sagt glatt.

hästen vände i löshoppningfållan och drog åt motsatt håll  

Jag blev snabbt förvisad till att vara godishinknisse i slutet i stället.

Och det där har verkligen etsatt sig fast efter den insidenten.För att få ärlig framåbjudning driv inte hästen stående före den.Det blir aldrig bra.Bakom bogen är ok men aldrig framför.

Men gud så jag skämdes den gången.*usch och fy*

Tänkte skriva om lite sånna där saker som betytt något för mig genom livet tillsammans med hästarna..Små saker ..stora saker..

Delar av mitt hästliv med andra ord.

I begynnelsen   jag var kanske 11-12 år och på den tiden red jag en del islandshäst faktiskt.Och jag och en kompis var ute och red på en mysig tur i skogen och skulle korsa en igenväxt åkerplätt.Det var på vårkanten och det gammla döda gräset låg kvar så man såg inte underlaget riktigt.När det helt plötligt tog tvärstopp bokstavligt talat för hästen jag red och vi stod nästan på näsan.samtidigt sån det for upp nått bakom oss.Hästen fick av förklarliga skäl panik.

Hästen hade fastnat i ett gammal ikullvält fårstängsel som låg gömt under gräset och ståltråden hade kilat sig in mellan skon och hoven och satt ordentligt fast.

Jag var inte alls gammal då och hade verkligen fullt sjå att få hästen lugn för staketet reste sig runt rumpan på den så fort den rörde sig och hur vi än gjorde fick vi inte loss honom och vi förstod ganska snart att vi behövde hjälp.

Så min kompis fick springa till en gård några 100 m bort för att få tag i verktyg och hjälp.

Mannen i huset kom med polygrip och tång och klippte loss hästen.Och det var nog en av de längsta minuterna i mitt liv när jag stod där ensam i skogen med båda hästarna innan hjälpen anlände.

Efter lite knöl och bök fick han bort ståltråden mellan skon och hoven och tur i oturen fick hästen inga som helst skador av händelsen utan klarade sig utan några som helst blesyrer.Mest chockad blev nog jag. Och än i dag är jag otroligt noga med att se att underlaget verkligen är ok att rida på.

det har dock inte alltid hjälpt bör tilläggas då jag faktiskt lyckats rida ner mig i ett kärr en gång också.Men det tar vi en annan gång...

haha den här kategorin kommer få min mamma att få spader då jag vet att hon läser min blogg..Hälften av de händelser som kommer hamna här har jag inte ens berättat för henne   Om hon vetat hälften av de tok jag varit med om genom åren är det nog tveksamt om jag fått fortsätta rida.

Men mamma det är lugnt vet du..?!Jag lever ju än    

Sonen var hemma i fredags pga förkylning..Han snorade sig genom helgen och gick till skolan på måndagen för han ville prång dit. Tisdags fick maken åka och hämta honom i skolan för han var helt färdig stackarn .  

Jag som har ett emunförsvar som allt som oftast ligger på minus började hinka te och C-vitamin redan i torsdags.men vad hjälpte det?!Nu är vi lika krassliga båda två.

och nu på kvällen här känner jag mig måttligt risig.Snorar hostar om vartannat.Lite pga det oxå som hästarna fick vila i dag.Jag mår inte hundra..

och nu hoppas jag ju innerligt att detta går över fort för jag har inte ork att vara "extra" sjuk.Jag har lixom nog som det är ändå med mina vanliga krämpor.

Kan så här i efterhand tänka att jag kanske skulle ha ridit i dag ändå..Om jag i morgon är ännu sämre .Gillar inte att hästarna ska behöva stå .När jag var yngre hadde jag ingen som helst förstånd utan tävlade hoppning med 40 graders feber bla..

En gång i tonåren skulle jag starta en klubbhäst på en hemma tävling.kvällen innan tränade vi .Och mitt under passet domnade mina ben bort. Fick släpas av hästen och ut i bilen och  till akuten. Det enda jag sa på akuten sen var att stövlarna fick dom inte klippa sönder för dom skulle jag ju ha dagen därpå på tävlingen..De trodde då att någon nerv kommit i kläm..fick muskelavslappnade/kramplösande och släpade mig hem därifrån .Och ja! jag tävlade dagen därpå.På en häst som aldrig varit innaför ett par dressyrstaket.

Det gick inge vidare hahaha..

Nu är man äldre och har förhoppningsvis lite mer förstånd..

Nä men helt ärligt. Blir jag klenare än jag är nu får gubben motionera hästarna..alt att jag messar Sam och kollar om hon har tid och kan tänka sig att komma hit och rida.

Tänker inte låta dem stå nu när vi äntligen är på G.

Bjuder på lite kvalitetsbilder i gengäld för de usla i inläggen innan tagna med mobiltelefon.

knas (på träning)

Mellis (betesläpp)

Båda..(från i våras)