eller ja..

Jag hoppar inte.. av lite olika anledningar men samtidigt så vet jag att jag tycker det är roligt som tusan bara jag kommer igång.Och nu har jag inte hoppat alls sen 2003 eller så..Jag kan inte kalla ett skutt här och där för hoppning.Hoppning för mig är när man tränar regelbundet.Och hoppar på regelbunden basis.

På mitten 90-talet gjorde jag en rejäl vurpa i terrängen över ett fast hinder och fick hästen över mig och efter det har jag minst sagt blivit väldigt harig när det kommer till allt som man ska ta sig över med en häst.

Det sitter i och mycket för att jag än i dag tycker det var mitt fel att vi gick omkull så illa som vi gjorde.Jag hade gått banan men missbedömde ändå avståndet och det gjorde att vi kom helt fel på hindret.Hästen fastande i det och hon slog runt och landade på mig.Men nog om det..Detta ska i stället handla om hur jag tog mig tillbaka till hoppningen efter den vurpan.Själva vurpan får jag skriva om någon annan gång..

Halvblodet jag hade tidigare innan knas kom in i mitt liv var knappt inhoppad alls när han kom hem till mig.Och jag hade inte heller hoppat speciellt mycket regelbundet heller på ett tag.(födde ju barn bland annat) Någon häst här och där lite då och då bara och som max nått enkel hinder upp till 120 och väldig enkla linjer vilket inte är nått att skryta med ,och jag kan nog säga så här efterhand att jag nog undvek att hoppa  med flit.Annat var det före min omkullridning då red jag på vad som helst och över vad som helst utan att det bekom mig ett dugg.Ju högre och ju snabbare det gick desto gladare var jag.

Hur som helst så började jag med att löshoppa "Harven"

Ok tänkte jag..Och förklarade för klubbens tränare att jag var en harig jävel och behövde hjälp och att hästen..tja var en harv och grön och sa att det vore kanske bra att ta de sämsta bommarna första gångerna vi var med hahaha så vi inte gjorde flis av några nya .Det gäller att gå in med en skämtsam inställning right??  

De första träningarna fick vi vara med de gröna unghästarna och jag vet att första övningen vi fick göra var 3 galoppbommar på en långsida och jag kan säga att det var inte vackert när jag och "harven" makade oss över dem.Jag andades inte alls och "harven" brölade väl på där efter långsidan med sina långa steg.Hej och hå  

 Men jag dog inte och det var snarare det jag tog med mig från den träningen och inte gjorde vi tandpetare av bommarna heller .

Det gick ett par träningar och jag vet att i början hade jag problem med att det var många bommar i ett hinder "fler bommar att trassla in sig i" vilket gjorde att mycket av det vi hoppade i början fick bestå av en markbom och en hinderbom och sedan byggde vi vidare från det med mer och mer bommar och enkla linjer just för att jag skulle slappna av och andas.Och jag var mer eller mindre likblek och skakis där i början.

Jag vet att första gången jag skulle hoppa en oxer brände tårarna bakom ögonlocken faktiskt .Så jävla rädd var jag. och det blev mest kaos också för "harven" gjorde inte som det var tänkt .

vi skulle  enkelt trava mot den lilla oxern och hoppa och galoppera ut.Men tja "harven" sa ÅH upphöjd cavaletti och travade igenom den oxern som ingenting.Han trampade alltså ner i mellan på en oxer på ca 70cm  Jag minns tränarens ord än i dag."-Ja?!Det där var ju också ett sätt att lösa det på,har då aldrig sett på maken "  

Fick galoppera in på den sen och då gick det hur bra som helst.

Och jag vet att jag tänkte efter den träningen, att vad fasen kan han rädda sig ur det på det där sättet utan att dra med sig bommar och gå omkull då vore det väl tusan om jag inte bara kan åka med liksom utan att dö?Så det gjorde jag inte dog alltså utan åkte med..  Och sen flöt det på ganska bra och vi kämpade på och var väl som mest och tränade 2 ggr i veckan för olika tränare .

och både bomskräcken och höjdskräcken och avståndskräcken släppte så småning om.Det jag behövde var rutin och övningar som hjälpte mitt självförtroende åt rätt håll.Och det fick gärna hända så mycket som möjligt på träningarna och i övningarna vi gjorde så jag inte hann tänka efter allt för mycket.När det gick som bäst tränade vi för inlånad hopptränare från strömsholm.SKITKUL!!  Inte för att vi var det snyggaste ekipaget eller duktigaste men roligt det hade vi. 

Jag åkte av en gång också på en uteträning där vi skulle hoppa en linje . 3 kombination två oxrar och ett rättuppstående ut ur linjen har jag för mig.Jag mins att det inte var lågt utan det var ganska tilltaget både på höjden och bredden och vi hade gått igenom linjen en gång och det gick hur fint som helst .Men sen andra gången så var jag nog rätt säker på att hästen skulle sköta allt själv och blev lite passiv i inridningen och det kändes ändå bra och vi kom rätt på och vi var på väg upp på första och hästen sätter sig och är på väg upp.Då vände han och går brevid  

Och utan att veta ordet av stod jag brevid och höll i hinderstödet.  Förutom att jag skrapade sönder händerna på vägen ner och tårarna sprutade så gick det bra och vi var påt igen sen.dock någon cm lägre för att inte jag skulle fega ur igen.

Den viktigaste lärdomen ändå var nog att det inte var så farligt att åka av utan man kunde utan problem överleva det också och forsätta hoppa i allafall efteråt.

Gav mig faktiskt ut och hoppade lite fasta hinder med honom också bara för att ta bort mina spärrar.Dock blev det inga fasta björkhinder för det var på ett sådant jag gått ikull på tidigare.allt annat gick dock hur bra som helst upp till 1m i allafall och både nerhopp upphopp och vatten osv.

jag kan inte minnas att han stannade med mig nån mer gång förutom just den gången jag ramlade av.Om han gjorde det är det nog så att jag förträngt det haha.(tur det kanske)

Så man kan väl säga att det jag jobbade upp med den hästen  har jag inte kvar speciellt mycket av.Senaste gången jag hoppade mer ordentligt var just på "harven" 2003.sen fick jag ridförbud i lite mer än en år och sen 2006 rammlade knas in i mitt liv.Och honom har jag inte hoppat alls.

Grönjävligt ringrostig alltså i dagsläget och faktiskt ganska så harig också.Vi får se om jag kommer våga ta upp hoppningen igen eller inte.framtiden får utvisa det.Jag är dock sugen ska jag säga..Men samtidigt lär jag medge att jag är tillbaka på ruta ett. Så samma långa väg som jag tog med "harven" lär jag nu alltså ta med Mellis som ioförsig på så otroligt många sätt påminner om min förra häst.Både i sättet och i kroppen.Knas håller inte för någon direkt avancerad hoppning förutom något lite skutt i bland.Så Mellis får det bli om jag ska komma igång igen..

Törs tant det nu då? Den som lever får se...

(arkivbild på "harven")  

var 2006  och vi var ute i skogen och knas var mer högt än lågt..Och jag försökte verkligen få honom lugn. Det som triggade igång allt var trav upp för en liten backe.En trav jag inte bett om utan som han själv bestämde att han skulle ta.Vi skulle nämligen bara ta en skritt tur..eftersom vi bara travade på inhägnat område då just för att han var så het och triggade igång så lätt.Trava ute var liksom uteslutet.knas tyckte dock annorlunda.

Och efter det så stövlade han på och dansade runt med mig både ner i diken och in i snåriga buskar utan att jag hade speciellt mycket att säga till om.han högg tag i bettet ett par ggr ,Men jag lyckades ändå få styr på honom och höll honom på vägen.

Men sen PANG från ingenstans drog han bara .En kilometer i fullt sken efter den kurviga vägen.och jag kämpade verkligen med allehanda knep att försöka få stopp på homom men vad jag än gjorde verkade det trigga honom ännu mer.såg hur vägen svängde tvärt lite längre  fram och tänkte att ja han bör ju hålla sig på vägen om han har något förstånd..jag höll krampaktigt i mig för att inte åka i backen.Och så här i efterhand var det nog det som gjorde att det blev som det blev.

Han skenade ner i diket i kurvan.sprang i diket en bra bit. upp på vägen igen och kastade sig sen handlöst ut på ett hygge på andra sidan.

Jag tänkte att OK nu går vi omkull och dör båda två. På något sätt höll han sig på benen och jag fick stopp på honom mot en tall ett 40 tal meter in på hygget.han stod i stort sätt med näsan i tallen.Hade han fått utryme här att gå förbi den hade han antagligen skrapat av mig mot tallen och fortsatt.så vi stod där och jag höll honom med huvuder rakt mot tallen..

Jag ska villigt medge att tårarna sprutade på mig och jag var bra skakis när jag gled av honom där på hygget medans han drog runt talljävlen så jag nästan tappade honom.

Jag vet inte hur länge vi stod där .eller ja jag stod han sprang mest runt runt runt och jag kände mig väldigt maktlös där med tygeländan i näven medans han snubblade runt bland stockar stubbar och stenar sly.Varje rörelse jag gjorde triggade honom ännu mer.Försökte sträcka fram handen och smeka honom lugnade på halsen men då kastade han sig jag snubblade omkull och han drog med mig ett par meter.

så till slut stod jag nog mest likgiltig och bara såg på..han måste ju lugna ner sig till slut.Men det kändes som en evighet innan det kändes som om han var kontaktbar.Jag vet inte om ni träffat en  hyperventilernade häst någon gång?

Det har jag gjort..Han heter knas.

Att få ut oss från hygget var ett företag i sig bara det. varje gren han råkade snubbla på gjorde att han antingen hoppade till eller slängde sig.och jag höll på att tappa honom och ramlade själv också ett par ggr när han kastade sig.

jag minns att jag tänkte...en gång till han slänger sig och jag släpper honom så får han lösa det här själv . Av någon outgrundlig anledning släppte jag ändå inte och vi kom ut på vägen igen till slut.

Fick hejd på honom hjälpligt väl på vägen så jag kunde se om han gjort sig illa. Några små skråmor på benen hade han och jag tackar gudarna för benskydd kan jag säga för utan dem hade han antagligen sett värre ut.

I en kilometer fortsatte han sedan dansa sprätta.. resa sig..kasta sig rakt in i bettet om ni förstår hur jag menar? Han reser sig och kastar sig framåt.Efter att han gjort så några ggr fick jag in någon form av teknik genom att hålla ordentligt i ena tygeln så han gick med halsen något böjd mot mig så han inte kunde kasta sig rakt fram utan han fick snurra ett varv runt mig i stället när han försökte häva sig i väg.

Här ungefär tror jag helt enkelt att hans ork tog slut för han började komma till sans och han började faktiskt skritta lite då och då..och till slut blev skritt perioderna längre och längre tills han var helt som vanligt igen.

ungefär 500 m hemifrån kravlade jag mig upp på honom igen och skrittade sedan uppsuttet hela vägen hem och han visade inte ett spår av det som just hänt..dyblöt i svett förvisso ..men nöjd.. belåten och öronen spetsade framåt och lugn..Lugn som en filbunke.

Det som inte dödar härdar...

Red samma väg en vecka senare.. inte en tillstymmelse till tok utan skrittade på jätte snällt hela vägen utan att blinka.

Än de flesta hästmänniskor tror jag. så det är väl tur jag har eget stall haha..

När jag jobbade hos en hoppryttare/försäljningstall för många år sedan så fanns det en regel när det gällde sopning av stallgången. Och även nu nästan 20 år senare kör jag på samma princip. ströet ska sopas in i boxarna ca 30 cm för att ge ett snyggare helhetsintryck.

Och en annan anledning till detta är även att ljus från fönster i boxen då hittar ut under boxdörren och ger ökat ljus på stallgången.

Inte livsnödvändigt.men tänk själv i ett stall där det är tex 10 boxar på varje sida stallgången och just att det kommer ut en strimma ljus ut under alla sammanlagt 20 boxarna.Det ser väldigt nice ut och ger ett trevligt intryck.

en annan anledning till detta var också att minska mängden strö hästen drog med sig ut när den lämnade boxen.

Man blir liksom lite skadad av att jobba på anledningar där det  är "uppvisningsskick" som gäller 24h.

Och det är väl också en av anledningarna till att jag får "krupp" på slarv..Hela den pedantiska delen hos mig är väldigt inrotad Och det handlar inte heller alla ggr om att det ska se snyggt ut.Det handlar också om säkerhet. saker som slängs i stallgången tex som hästen kan skada sig på/bli rädd för är inte poppis kan jag säga när hästarna är värda mer pengar än den vanliga dödliga tjänar på ett år.

Ja ja nog om det..Jag bara reflekterade över hur gammla takter fortfarande sitter i.man är väl lite yrkeskadad kanske   för samma principer följs än i dag..i det lilla stallet i skogen där endast två hästar står där två personer visstas.det vill säga jag och min man. ordning och reda ger ett lättarbetat stall.Var sak har sin plats.

   Jag bör ta nya bilder också ..För jag har ändrat om i stallet en hel del sen de här bilderna ovan togs.  

 Over and out.

haha .. nu ska ni får höra.

i begynelsen *host* av min ridkarriär var jag ganska enveten och dumdristig och hade nog också väldigt höga tankar om min ridkunskap .  

Jag hängde rätt mycket i ett stall då i byn jag bodde i och skulle få rida ett fjordsto som stod där.

jag styv i korken skulle allt rida själv i paddocken som låg i anslutning till stallet.För jag kunde visst själv..höhö men eller hur ?  

Ägaren till hästen var först lite tveksam till detta för jag var inte gammal 9 år typ.

Men envis som jag var så tjatade jag mig till att få rida helt själv.

Så ut med hästen i paddocken .. upp kom jag och började skritta.

Kom ett halvt varv ungefär men då bestämde sig hästen för att detta var inte roligt och vände helt sonika mot stallet .Och hur jag än kämpade och drog så skrittade hon sonika bara raka vägen dit hon tänkt och jag hade inte en sportmössa att säga till om.

Prooo.. prooo!!! skrek jag och drog i tyglarna.Men den något bestämda fjordamen hade redan bestämt sig.Till stallet skulle hon och så fick det bli.

Och in genom stalldörren gick hon med mig förtvivlat proande uppepå .Gick hon sonika och parkerade sig själv i sin box och där hittade sen ägaren mig och hennes häst. 

att hon öht kunde hålla sig för skratt är för mig fortfarande en gåta. jag fick sedan åka häst ut ur stallet och två varv i paddocken med ledare.

Innan hästen sedan parkerades och jag fick sitta av.

fail!!   

Detta var faktiskt inte så länge sen för det hände mig och knas när vi var ute på en skogstur med två andra ryttare och hästar.

Hur som helst hade vi ridit en runda genom skogen och turen vände hemmåt och vi kom fram till en liten by och precis brevid vägen var det en hage med tillhörande elstaket + två fjordningar innanför som gick och betade en bit bort.

Det var jag och knas ..svägerskan och henne unghäst och hennes kompis med hennes häst (tryggheten själv bör tilläggas -Ni kommer förstå sen vad jag menar med det)

Vi kom hur som helst skrittade där jämte hagen .Tryggheten själv i täten och Jag och svägerskan efter på våra hästar.

Varpå fjordingarna får syn på vår lilla grupp och börjar röra sig närmre staketet.

Jag och min svägerska red i bredd och jag vet helt ärligt inte riktigt vad som hände här näst.

Jag vet att Knas blir trängd och slänger sig runt mot elstaketet.Unghästen följer givetvis och slänger helt om den också varpå han puttar mig och knas närmre staketet och sedan bär det av.Jag ser hur unghästen blir mer och mer luftburen och till sist kommer svägerskan flygande genom luften i en rejäl båge.Knas skenar unghästen lika så som nu fått av sin ryttare och drar i väg i full kraft.

Jag försöker styra undan knas för jag har så fruktansvärt ont i benet av någon konstig anledning som jag först märker när jag tittar ner på min vänstra sida.

Bågen på min stövel har hakat fast i eltråden i staketet varpå jag och hästen får pumpvis med ström i oss.Stöveln släpper från tråden men knas går inte att styra han fortsätter jämte eltråden utan att ens förstå var det onda kommer .

Jag blir rätt rubbad i sånna här lägen och jag minns att jag tittade ner på vänster sida och konstaterade att han åt minstonde galopperad i rätt galopp och att den var taktfast och ren   Helt ärligt hur skadad får man bli? 

Hur som helst började jag få styr på honom efter kanske 100 m troligtvis för att unghästen sprängt ett staket och vänt i mot oss och kom åt våran riktning igen.

Jag slänger mig av i halvfart och och får fatt i unghästen och står då där något skakis i benen efter den något ofrivillga elchocksbehandningen jag/vi precis fått med en häst i var näve.

Svägerskan kommer linkande och är tack gode gud på benen men har ont i sin arm.Hennes vännina ursäkta men det här är lite roligt  

Har inte märkt att vi ens försvunnit utan har fortsatt skritta och först när hon upptäckt att hon pratat med sig själv vänt om och sett backändorna på våra hästar försvinna bort efter vägen.Blicken på hennes häst måste jag säga var rätt obetalbar när jag står där med två TOSSIGA hästar för den hästen fattade inte alls vad i hela friden som hänt.

svägerskan fick åka till akuten efter att vi faktiskt övertalat henne i omgångar att hon inte skulle rida eller gå med sin häst hem.Med tanke på vilket skick hon var i (vi pratar likblek av smärta och en arm som svullnade på mer och mer) 

Vi fick ringa på hjälp för att få hem svägerskan häst så hon kunde åka till aktuen och jag måste säga mirakulöst kom hästarna ur detta med några få skrubbsår som behövde lindrig vård när vi kom hem.Och svägerskan hade en lättare stukning och lite lätt chockskadad.

Nog för att det var en otrevlig upplevelse men ändå tur i oturen för det kunde gått så mycket värre.Och jag kan väl säga som så att elchocksbehandling funkar inte på varesig mig eller min häst.Vi är precis lika knäppa som vi var innan..

Men galoppen var luftig och fin..Det är då det jag minns mest av den turen . Vilket kan bero på den något höga strömstykan i staketet.  

Det är något jag aldrig någonsin vill uppleva igen..Att skena är illa nog.Men att få ström i sig samtidigt är snäppet värre.

knas verkar dock ha vänt det här till något knepig..För efter den händelsen kan jag säga att just fjordingar är inte hans kopp av te om vi säger så.

over and out.

Stod och funderade i dag när jag mockade och försökte dra mig till minnes olika clinics  man varit på genom åren och kom fram till att det var en hel del när man sumerade i hop det och jag minns inte ens alla måste jag erkänna..

Detta är ju inget fansy på något vis utan det är ju något alla kan gå på .jag tycker sådanna evenemang är jätte bra..Man får både kunskap och inspiration.

Tänkte försöka sumera ihop några av alla clinics som jag gått på genom åren Eller i allafall namnen på personerna som höll i det..

Så här kommer en lista ..

Jag har varit på clinic som hölls av...

*Bo Tibblin (dressyr/utbildning)

*Kyra kyrklund(dressyr)

*Peter Eriksson (hoppning)

*Tomas Eriksson (körning)

*Peter Markne (dressyr)

*Malin Baryard (hoppning tillsammans med ovanstående)

*Axelssons (massage & stretching)

*Elisabet Lundholm (dressyr)

*Rolf-Göran Begtsson (hoppning)

*Lotta Björe (hoppning)

*Maria Gretzer (hoppning)

*Jens Fredricsson (hoppning)

*Otaliga clinics med Kraffts foderrådgivare)

*Sen en rad "öppethus" hos olika företag i hästnäringen osv..

Och så fortsätter det..Minns faktiskt inte alla .Jag vet att jag även varit på någon om hästens hållbarhet och extriör tror det var med Leif stilling men jag är tveksam om det stämmer och det var väldigt länge sen ..

Och sen en drös med sadelclinics med olika tillverkare. och så även en del med hästens muskler leder  tänder  osv och även någon clinic om olika underlag och hur underlaget påverkar hästen..

Sen en drös med clinics med lokala duktiga förmågor i både dressyr hoppning och även i annat, som varit riktigt informativa och en riktig inspirationskälla att gå på.

De clinics jag gillat bäst är helt klart Elisabets.

Hon tycker jag är otroligt pedagogisk och man får med sig både motivation ,kunskap, aha-upplevelser varje gång.Man får alltid med sig nått nytt från hennes clinics tycker jag..Man sitter på åskådarplats och vill aldrig att det ska ta slut   

Har ni varit på någon clinic som verkligen ni gillat?Eller kanske någon ni tyckt varit riktigt dålig och helt bortkastade pengar..?

Tittade ut genom fönstret nu på morgonen och ser regnet öser ner och drog mig till minnes en händelse som hände för ca 13 år sedan.

Jag skulle ut på en tur med en häst jag hade hemma tillfälligt och solen sken när vi gav oss av ut mot skogen.Vi skrittade travade galopperade osv och allt kändes så där himmla mysigt som en ridtur bara kan göra..Det började mulna på kraftigt när vi vände hemmåt igen och så kom regnet.Skulle tro vi var ca 2-3 km hemmifrån när regnet verkligen började ÖSA ner.

Hästen jag satt på började trilskas och vända rumpan mot regnet som vid det här läget i stort sätt kom på tvären.Och hur jag än gjorde vägrade den vända sig i riktningen hemmåt eftersom regnet kom från det hållet så att säga.

Jag försökte och försökte ..men ICKE den slängde runt och backade i stället så till slut gav jag upp. Hästskrället fick väl backa då..Vilket den även gjorde de km vi hade kvar hem. 

Det måste sett för roligt ut när vi red genom villaområdet sista biten hem baklänges  

Ett av de knepigaste sakerna jag varit med om i hästväg faktiskt.Jag trodde i min enfald att den skulle tröttna på att backa och förstå att det går ju fortare hem om man väder näsan i riktningen man ska åt för då kan man ju trava osv för att skynda undan det otäcka blöta.

Men nej..Rumpan i mot å så skritta i rask takt baklängens hela vägen hem.

När ni ser någon gå hårt åt sin häst?

Jag har ingripit själv vid flera tillfällen både privat och gått till dommare på tävling faktiskt och rapporterat.

Jag minns två tillfällen lite mer än andra..

Ett var privat hemma när jag med min trygga häst skulle vara tryggheten åt ett ekipage där hästen var ung och grön.

Större delen av turen gick bra.Men ryttaren till unghästen var ganska irriterad för hästen var lite tittig.Inget jag tycker är kontigt på en häst som knappt gått ut i terrängen innan.Hur som helst kom vi fram till en bäck där vi skulle över.

Jag tog över min häst först som är säker.Men unghästen tveckade givetvis varpå ryttaren fick bryt på hästen fullständigt och den fick spö mer än en gång om vi säger så.

(hästen var fjantig/dum/störd/ rubbad/ och div andra saker enligt ryttare vilket hon verkligen påpekade där hon satt och svor)

Jag satt av och gick tillbaka över bäcken med min häst och röck spöt ur handen på ryttaren och sa ett par väl valda ord.Tror jag sa nått i stil med "Var du glad att jag kan tygla mitt humör och inte beter mig som du, annars hade jag pryglat dig lika dant som du precis gjort med din häst" sen tog min häst i ena näven och unghästen i den andra och lirkade oss alla fyra över bäcken. och red med två spön hem.

Den andra gången var på ett metting i dressyr och en ryttare var inte nöjd med sin hästs prestation vilket märktes väl när hon kom ut från banan då hon ganska bryskt både skänklade på och drog hästen i munnen samtidigt som hon tippade spöt på den.

Jag såg dem försvinna bort mot skogen och de kom tillbaka efter ungefär 20 minuter och hästen var sjöblöt i svett och full med ränder av spö både på bogarna halsen och över länd och kors.

Jag knatade då till överdommaren och berättade varpå denne sedan tog ryttaren åt sidan.

Jag skulle aldrig någonsin kunna stå brevid och vara tyst om jag såg någon prygla sin häst.Aldrig i helsike för så beter man sig inte mot ett djur.

Och vi människor SKA ha förstånd nog att förstå att vi som ryttare bär ansvar för hästens felsteg.

Hästarna gör aldrig fel.det är vi som inte kan prata med dem i dessa lägen som gör att dom inte förstår.Plätt lätt.

Så hur gör ni? ingriper ni vid sådana här händelser?