En tanke som dykt upp i det senaste för mig när jag surfat omkring är just detta med att komma på kant med sin häst.Och hur frustrerande det verkar vara för många.Och jag började fundera kring mitt eget handlande kring mina hästar och hur det förhåller sig med just om jag kommer på kant med dem och att vi blir oense.

Men ju mer jag tänkt på det så står det ganska så klart att jag blir inte oense på det sättet med mina hästar.Jag blir inte arg och frustrerad på dem och och jag tycker sällan de är jobbiga och jag blir inte frustrerad om något skulle gå på skit. Och mitt humör går inte överstyr. 

Jag vet inte om jag är helt ute och cyklar egentligen men jag ser inte någon som helst anledning till att ta i hårdare eller bli arg på dem någon gång.För mig är ridning och hantering lite som att föra en diskussion. Om hästen blir spänd ..frustrerad eller whatever så är det väl bättre att vara saklig tydlig och lugn och på så sätt lösa problemet.och hitta tajmingen och kanske klura runt problemet för att hitta en lösning som vi båda kan gå med på.Evetuella problem är ju till för att lösas.Men jag ser ingen anledning till att brusa upp eller ta till tvång.

Jag själv blir bara illa till mods om någon tvingar mig eller skrämmer mig eller kör över mig när jag ska göra saker och ting som kanske är svårt eller är obehagligt.och jag får då ingen positiv upplevelse och det känns inte som jag vill fortsätta eller försöka igen.

Går det på skit får man helt enkelt hitta en annan väg att ta sig runt problemet på och inte kanske kräva för mycket utan hålla stämmningen uppe och be på ett annat sätt för att få hästen med sig speciellt om hästen tycker det är svårt och kanske bli osäker.och ransaka sig själv först och främst.Och var man själv kanske brustit i kommunikationen .

För jag lever efter novisen att det inte är hästen som felar utan det är jag.Så pass mycket självinsikt har jag tror jag att jag kan förstå att brister det så är det mitt fel inte hästen vilket gör att jag får skärpa mig och vara tydligare för att hästen ska förstå utan att för den sakens skull bli osams.Hästen ska ju inte belastas för något jag gjort eller inte gjort på något sätt.Det finns ju så mycket man som ryttare ansvarar för..att kraven för dagen är rimmliga .att tajmingen är rätt..Att man ger rätt hjälper och att hjälperna är just en hjälp och inte ett evigt tjatande som hästen till slut slutar lyssna på.Tycker hästen det är roligt? osv..Fixar jag det inte så tar jag hjälp av någon skickligare än jag (min tränare) som kan ge mig verktyg som vägleder mig till en bättre komunikation med min häst.

Man kanske sitter snett och gör det omöjligt för hästen att utföra det man ber om..Eller man kanske med tygeln hindrar rörelsen eller uteblir där hästen egentligen behöver stöd osv.Det är så mycket att hålla koll på och det är så otroligt lätt att man om man inte kan ha självransakan med i ridningen nog lätt kan tro att det är hos hästen felet ligger när det antagligen är tvärt om.

För hästens felsteg bär ryttaren ansvar.. och tänker man lite kring det så får det en mycket tyngre innebörd än själva orden i sig.

Men jag tror aldrig jag pratat så högt och så mycket under en ridtur i hela mitt liv.Matluckan gick oavbrutet tror jag på både mig och gubben.Tog hästarna direkt ur hagen i grimma och grimskaft och begav oss iväg upp efter getbergsvägen.

Ni som inte hängt med förstår mer om ni läser det HÄR inlägget.

Det hade börjat skymma när vi begav oss i väg så vi fick kasta om i planeringen lite så den motion som skulle ske av hästarna i morgon torsdag fick ske i dag i stället.Vi skrittade alltså ut i dag och det blir klättring och intervall i morgon i stället.Mycket pga att jag har ingen lust att i mörkret vara mitt i skogen efter stigarna och trampa runt utan det får gärna vara ljust i allafall då.Så vi siktar in oss på det i morgon i stället och hoppas på att vi har möjlighet att ta oss ut medans det är ljust.

Det gick bra i dag ändå måste jag säga förutom att hästarna hade hysteriskt bråttom.Sen om det berodde på någon form av närvaro av annat fyrben eller för att de helt enkelt fick skavsår i öronen pga mitt och gubbens kacklande låter jag vara osagt.Det enda fyrfota vi träffade på var hälge älg som stod på hygget några 100 m hemmifrån  .Helge verkade inte störas ett dugg av vårat skrålande då den stod kvar på samma ställe när vi red tillbaka hemmåt igen.Man kan ju inte låta bli att fundera på om gråben skulle göra samma sak.Stå och iakta på håll så som älgen gjorde.Då är det ju inte lönt att skråla på ens .är de där så är de där och mötet kanske blir oundvikligt.skräcksenariot är att hästarna blir rädda hur som och tar till flykten och jag och gubben åker i backen.Man får väl trösta sig med att man åt minstonde kan klättra i träd.Fast som gubben sa..Är det sommar och vi stöter på björn som inte är gladast i stan hjälper inte det heller.Då är man tämligen körd.

Nu är det ioförsig högst osanolikt att vi skulle stöta på något av dem på det sättet så det skulle bli någon kallabalik att tala om.Det är ju inte direkt vanligt om man säger så.Men obehagligt det är det..det går inte att komma ifrån.

Vågar man sig upp och klättra med hästarna på getberget?

Med tanke på att vargarna var där tidigare i veckan   Blää vi får se hur jag gör..