Jag måste dra i handbromsen.
jag orkar helt enkelt inte även om jag vill .jag har två som ligger nu och väntar.Och jag ska verkligen försöka få dem klara.Jag har ju liksom lovat er .Och det känns inte alls bra att det dröjer som det gjort nu med de senaste.
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.

Ingela
24 oktober 2011 12:52
Det är inte lätt, jag har själv varit i sitsen att jag har vägt alldeles för lite. Jag gick och simmade då och var i full tävlingskondition men alla ben stack ut och jag såg bokstavligen ut som ett vandrande skelett. Jag är 170 cm lång, men då vägde jag inte knappt 45 kg. Det var inte det att jag inte åt, för det gjorde jag. Mer någon annan i familjen, mer än bönderna vi hade som grannar. Folk undrade om jag hade bulimi, vilket jag inte hade. Min ämnesomsättning var bara fruktansvärt hög. Någon gång då och då, när vi inte hade råd att köpa mat till katterna åt jag nästan inget av min middag och smög ut resten till katterna. Det ledde till att jag kunde ignorera min hunger. Ett tag var det på väg att urarta, men jag tog tag i det själv och min familj visste inget. Fortfarande ignorerar jag min hunger, men nu får jag sota för det genom sänkt blodsocker så jag börjar skaka. Men det är så invant att jag märker inte att jag är hungrig förrän skakningarna börjar, och då är jag så svag att jag knappt kan öppna ett mjölkpaket. Idag har jag en sambo som vet allt och som tur är håller reda på mig när jag glömmer bort mig själv.
http://semperfidelisesto.blogg.se